Hoppa till innehåll

Estelle är skyddshelgon för alla arbetsterapeuter

Artikel publicerad i DN den 21 Maj - 2012 i samband med kronprinsessan Victoria och prins Daniels dop av prinsessan Estelle av Anders Björnsson historiker och författare.

Foto: Scanpix
Foto: Scanpix

Estelle är skyddshelgon för alla arbetsterapeuter

I morgon tar Sveriges blivande drottning emot namnet Estelle vid dopfunten. Ett kontroversiellt namnval, som dock har konkret förankring i både kungahuset och det svenska arbetslivet. Anders Björnsson förklarar hur.

Långt innan den nya svenska tronarvingen föddes och fick sitt namn, blev jag bekant med en kvinna som hette Estelle. Ingift i den svenska kungafamiljen, känd för stora delar av Sveriges befolkning som grevinnan Estelle Bernadotte af Wisborg (1904–1984). I en intervju hon gav några år före sin bortgång sade hon att om det hade varit tillåtet för henne att ha ett yrke, vid sidan av alla tidskrävande hedersuppdrag hon beklädde, så skulle hon velat bli arbetsterapeut.

Yrket arbetsterapeut uppkom i vården av människor som på olika sätt var skadade och handikappade och så snart det gick borde anpassas till ett drägligt vardagsliv. Arbetsterapi fick därför inte lov att vara tidsfördriv, åtminstone inte enbart: nyttigt arbete var vägen från sjuksäng till svarv och vävstol. Den predikade en social friskhets- eller frälsningslära. Överallt framträder den som en modern väckelserörelse. Dess svenska översteprästinna var Estelle Bernadotte.

Historikern Sten Carlsson daterar i en genomgång (”Yrken och samhällsgrupper”, 1968) arbetsterapins födelse i Sverige till 1945. Då grundas en svensk förening för arbets- och sysselsättningsterapi. Föreningen tillkom innan yrket fanns och framför allt fanns det på den här tiden ingen väg att utbilda sig till arbetsterapeut, inga kurser med medicinskt, tekniskt och pedagogiskt innehåll som gav möjlighet till kvalificerad yrkesverksamhet.

Sverige befann sig på efterkälken. I andra europeiska länder, i Förenta staterna och Kanada, som till skillnad från vårt land haft erfarenhet av krig, hade redan på 1910-talet rehabilitering i stor skala av soldater och krigsskadade inletts, i syfte att återföra dessa till fronten eller till produktionen som också den kunde vara nog så krigsviktig. Skadade var inte enbart en förlust, de var också en resurs. Den enskilde, även en sårad, sågs som en kugge inte bara i ett militärt utan också i ett civilt, ekonomiskt maskineri. Krigets konsekvenser och industrins behov skapade förståelse för vad som senare kom att kallas funktionell arbetsterapi.

Denna instrumentella syn på människors värde och villkor – som ingalunda måste uppfattas som uttryck för någon ingrodd inhumanitet – bröt endast långsamt fram. Inom sinnessjukvården hade förvisso funnits enskilda reformläkare, särskilt på tyska kurorter och nervkliniker, som motsatte sig passivt sängläge. Det senare kunde motiveras med att många intagna ansågs ha blivit sjuka till följd av den industriella världens jäkt och uppskruvade tempo, man har talat om decennierna kring sekelskiftet 1900 som en rastlöshetens, en ”nervositetens tidsålder”, och ur vetenskaplig synvinkel ville de forskningsinriktade inom medicinarskrået gärna ha en psykiskt sjuk under kontrollerad uppsikt för att få fram fina fallbeskrivningar och slutsatser om orsaken till sjukdomstillståndet.

Pro-terapeuterna, som stadsläkaren i Enköping Ernst Westerlund (1839–1924), Sveriges mest uppsökta praktiker, ville ha mindre prat och mera verkstad. En levnadstrött kunde doktor Westerlund enligt legenden sätta att snickra en likkista. Så blev han också av kolleger betraktad som kvackare. Inga lärda verk utgav han, själv kallade han sig ”psykolog”. Och så fick han inte heller några minnesord i Svenska Läkartidningen när han dog, men medicine hedersdoktor i Lund och teologie i Uppsala blev han och jordfäst av ärkebiskop Nathan Söderblom.

Också Enköpingsdoktorn hade erfarenhet av krigsskadade, som frivillig i dansk-tyska kriget 1864. Men genom sitt starka fokus på vardagligt patientarbete kom Westerlund aldrig att få disciplar och bilda skola. Det var inte heller från läkarkåren som initiativen i Sverige kom till arbetsterapins fromma utan från sidoverksamheter: från barnträdgårdslärarinnor, sjuksköterskor inom sanatorie- och vanförevården, slöjdlärare, mentalskötare, också fängelseanställda, inriktade på resocialisering av brottslingar (på Härlanda, i Hudiksvall).

Den svenska föreningens första ordförande hette Astrid Lindkvist. Hon hade utbildat sig i Wien, vid konstfackskolan där. Efter andra världskriget hamnade hon som vårdare på ett uppsamlingssjukhus i Sigtuna dit personer från Auschwitz, många svårt medtagna och mottagliga för allehanda sjukdomar, placerats efter transport med Röda korsets så kallade Bernadottebussar, med Estelles make greve Folke Bernadotte som organisatör. Ett mindre antal finska krigsveteraner kom för behandling till Sverige där Södersjukhuset i Stockholm spelade en institutionell avantgarderoll – och just där landade Astrid Lindkvist som chefsterapeut.

Ordnad utbildning av arbetsterapeuter i Sverige dröjde. När den första gången kom till stånd, 1949, kan detta i hög grad tillskrivas föreningens och dess beskyddare Estelle Bernadottes idoga strävanden, lobbyarbete, ett oförblommerat och synnerligen framgångsrikt mygel in i de allra högsta samhällskretsarna, bland generalläkare, justitierådinnor, höga ämbetsmän, fullblodsfilantroper.

Estelles amerikanska familjebakgrund blev uppenbarligen utslagsgivande. USA, tillsammans med Storbritannien, var föregångare. Där var redan på 1940-talet, rapporterade svenska läkare och utredningsmän som den omskrivna grevinnan hade satt på resande fot, arbetsterapin en etablerad akademisk disciplin. Den som verkade som terapeut hade antingen tvåårig universitetsutbildning, med föregående fyraårig high school, eller fyraårig, med tidigare två år på high school: den förra gav diplomering, den senare en kandidatexamen, BSc. Det fanns arbetsterapeuter med högre akademisk examen och i luntorna hittar man även exempel på sådana som kunde kalla sig doktorer, PhD.

Under ett besök i sitt forna hemland hade Estelle sett vilken fin vård och träning hennes slagrörde fader hade fått när han vistats på sjukhus, och till sin förfäran fann hon att ingenting av detta existerade i Sverige – ett modernitetens mönstersamhälle! Så hon satte samman en kommitté och på hösten 1944 ägde en första veckolång demonstrationskurs i Stockholm rum under kommitténs egid, i akt och mening att sprida det terapeutiska budskapet om bot och bättring under medicinsk sakkunskap. Och sedan kom hela batteriet av påtryckningsmetoder: tidningsartiklar, uppvaktningar, riksdagsmotioner, penninginsamlingar.

Det fick effekt. 1948 ordnade Stockholms stad snabbutbildning av arbetsterapeuter under en termin. Året därpå beslöt riksdagen om en tvåårig försöksverksamhet, men inte förlagd till medicinsk fakultet eller något lasarett utan till Svenska slöjdföreningens skola i Göteborg. Kursen hade plats för 20 elever och skulle ge praktisk yrkesutbildning. Efter två år skulle verksamheten utvärderas och nytt beslut fattas. 60 000 per år fick kalaset kosta.

Man kan tycka att det var en struntsumma (Estelles och Folkes societetsbröllop 1934 hade dock berövat brudens fader halvannan miljon dollar) – ändå blev det debatt i riksdagen. Snålvargarna varnade för att ta resurser från en redan överbelastad sjukvård – när syftet med utbildningen var att tillföra vården resurser och kompetens som saknades! Kritiker sade att man inte hade erfarenheter av vad arbets- och sysselsättningsterapi kan ge – utöver sunt bondförnuft, utöver ett tusenkonstnärskap som många människor var utrustade med utan att ha genomgått en exklusiv statlig utbildning. Men erfarenheterna fanns ju verkligen – i den anglosaxiska världen, till och med på närmare håll, i Århus, där en fler­årsutbildning av arbetsterapeuter hade satt i gång redan 1937.

Det blev bevisligen kortare liggtider på sjukhusen, det allmänna tjänade pengar!

Svenskar som ville skaffa utbildning fick inte sällan bege sig utomlands, och det är klart att detta fordrade någon form av familjekassa i bakfickan eller god hand med stipendiefonder. Deras utbildning var i långa stycken en självbildning, och det draget har levt kvar in i vår tid när arbetsterapi sedan ett kvartssekel tillbaka är en officiellt godtagen högskoleutbildning, till slut försedd med fulla examensrättigheter. En av de första svenska arbetsterapeuterna, Ingrid Påhlsson, alltjämt en vital person, skaffade sin yrkesutbildning först i Danmark, sedan på amerikans-ka östkusten – bara för att när hon var färdig 1950 upptäckta att det inte fanns några tjänster för henne att söka i Sverige. Hon återvände till Danmark och stannade där.

Först 1998 blev yrket fullt ut erkänt som en medicinskt baserad profession, ett legitimationsyrke jämbördigt med andra.

Estelle Bernadotte är emblematisk, också i egenskap av kvinna. De allra flesta i pionjärgruppen var engagerade kvinnor (rektor och kursföreståndare på Slöjdskolan var så klart båda män!), aktivister, ofta ogifta och utan egen familj, många hade gedigen medelklass-, i vissa fall överklassbakgrund. Röda-korsfruar drog sitt strå till stacken, och det saknade inte betydelse att greve Folke Bernadotte varit Svenska röda korsets ordförande.

Vår Estelle var liksom maken internationalist. Under en världskongress i Stockholm för handikappade 1951, vid vilken statsminister Tage Erlander högtidstalade, presiderade hon vid en session om ”occupational therapy”, den första internationella sammankomsten någonsin på det temat. I Stockholmskongressens kulisser togs initiativ till vad som året därpå skulle bli Arbetsterapeuternas världsfederation, World Federation of Occupational Therapists, med Ingrid Påhlsson som en av de första två vicepresidenterna. Sitt palatsliknande hem, Dragongården på Djurgården, upplät Estelle Bernadotte till en mottagning för hitkomna delegater.

För den tidens missionärer skulle händelsen bli ett minne för livet. ”Glöm inte Estelle!” sade Ingrid Påhlsson till mig. Deras skyddshelgon var och förblir hon.

Ansvarig för sida:

Maud Bohman  
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Lokal webbredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2012-06-02

Vad tycker du?

Observera att din kommentar kommer att bli synlig för alla besökare. Är din fråga av mer privat karaktär, mejla eller ring oss istället.

 

Bli medlem

Detta får du som medlem i FSA:
Medlemsförmåner

AFA Försäkring

Vi får vardagen att funka-bloggen

Kalendarium

Augusti 2014
28 29 30 31 1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Visa typ av aktiviteter:

30 augusti

13:00-16:00

FSAstud styrelsemöte

FSAstuds centrala styrelse sammanträder i Nacka. Styrelsen består av representanter från utbildningsorterna, en...

Visa flera aktiviteter